 |
             |
|||
 |
| |||
  
Ett utav namnen man har förknippat med skivbolaget Hemmalaget sedan dag ett är Paragon. I samband med att hans debutalbum var redo att släppas för ett par år sedan så fick jag chansen att göra en kortare intervju med honom där vi bland annat pratade om hur det kändes att han äntligen skulle få släppa sitt debutalbum. Då var det många som förväntade sig att han skulle bli det nya stora hoppet inom Svensk hip hop. Fram tills idag så känns det som media och publiken utanför Stockholm ännu inte har upptäckt denna artist och hans talanger. Lyssnar man på det första albumet och de tre nästföljande skivorna så kan man inte undgå att lägga märke till hans mångsidighet som rappare då han flyter lika säkert över soulsamplingar och klubb-låtar som på lånade instrumentaler från amerikanska producenter. Även hans texter varierar mellan klassisk skryt och enklare berättelser om till exempel skor. Det sistnämnda exemplet och låtidé resulterade i en singel och video som släpptes för ett tag sen. Efter att denna video kom ut så var det betydligt fler människor som fick upp ögonen för Paragon som även blev känd som ”killen som gjorde den där låten om sneakers”. Han har rört sig på Stockholms gator under flera år, och detta har nu resulterat i smeknamnet ”prinsen av huvudstaden”. Under åren har han hunnit släppa en rad olika 12"or, EP´s, singlar, album och framför allt mixtapes som hållit minst hög klass som hans album. I dagsläget har han spelat in låtar med många utav landets främsta producenter och artister. Trots detta är det många som är överrens om att han idag är en utav Sveriges mest underskattade rappare. I samband med att han släppte sitt senaste mixtape ”Nästan berömd” så bestämde jag mig för att möta upp honom en solig sommardag på södermalm i Stockholm för att fortsätta den intervju vi påbörjade för ett par år sedan. Hur kommer det sig att du valde att kalla det nya mixtapet för just "Nästan Berömd"? Indirekt kommer det från en film som heter "Allmost famous". Den filmen har ju i och för sig ingenting med mitt mixtape att göra, men titeln är bra målande eftersom det förra mixtapet hette "Ni borde älska mig". Så nu känns detta som en uppföljning av det förra. Grejen med mixtapes är att det känns som om man inte behöver vara seriös till 200%. Så dom titlarna var ju även laddade med humor, även om vissa tog det tog det som något deppigt. Du har själv sagt att du skulle vilja promota ditt nya mixtape som ett album. Känner du själv att det håller lika hög klass som dina tidigare album? Ja, mer eller mindre tycker jag det. Det finns låtar som t.ex. "Början av en era" då jag gör något helt nytt och utvecklande för mig. Om man tar bort instrumentalerna så är det ändå tolv-tretton helt nya spår som är med på skivan. Det är ju ett helt album. Först då tänker man att man inte vill släppa så här bra och genomarbetande låtar på ett mixtape, men varför ska man sitta och hålla på låtarna. Jag kan ju lika gärna spela in lika bra låtar senare. Det finns ju ingenting som talar mer för dig än din musik, så just nu känns det som om det är det enda sättet du kan marknadsföra dig själv på. Just nu håller vi på att snacka med några snubbar som kanske ska göra en video till en utav låtarna som finns med på det nya mixtapet. Fast vi har inte spikat vilken låt det bli än. På låten "Hunger 2006" så får man höra dig och Petter tillsammans för första gången. Hur kommer det sig att man inte har fått höra Prinsen och Kungen av huvudstaden tillsammans tidigare? Det som många inte vet - är att detta är ju inte direkt första gången vi spelar in tillsammans så sätt, men det är först nu det släpps något. Jag är ju signad på Petter förlag - Alexis publishing. Jag vet i och för sig inte om mitt kontrakt finns kvar där. Men när vi gjorde skivan "stadsbarn" i slutet av 2002 så tog Petter kontakt med mig och Taro. Vi kände ju honom redan, men det var då han sa att han ville vara med och jobba med skivan. Det var ju han som fixade så att två tredjedelar av skivan spelades in uppe i Sundsvall hos Collén & Webb. Då var han med i studion. Det var ju jag, han och Taro som körde upp i hans bil. Sen var vi där i en vecka bara vi tre. Då bodde vi där samtidigt som vi spelade in skivan. Det var egentligen Petters studiotid, så det var därför vi var där egentligen. Men han softade mest och spelade TV-spel medan jag spelade in... hehe. Fast vi har ju spelat in en låt till som han förmodligen kommer att släppa på någon grej han håller på med. På just ”Nästan berömd” kör du över en liten special som Taro har satt ihop med några utav Prince´s instrumentaler från det glada åttiotalet. Är denna tidsepok något du känner extra starkt för? Ja, jag älskar åttiotalet. Jag tror att nästa skiva kommer att gå jävligt mycket åt det hållet. Jag gillar den där pampiga känslan man får av musiken från åttiotalet. Det känns ju som om man redan har samplat sönder all soul från sjuttio och sextiotalet så det känns ju mer eller mindre uttjatat nu känns det som. Någon gång måste man ju testa på att sampla åttio och nittiotals grejer också. Fast det här med just Prince-grejen var Taros idé helt och hållet. Han är ju ett sjukt stort fan av Prince, så han tyckte att jag borde göra en grej på just Prince gamla grejer ”sen ska kallar den för Prinsen vs. Prince” sa han. Till slut valde jag tre låtar som jag gillade och skrev ner texten på tjugo minuter. Så hela grejen gick jäkligt smidigt att göra. Tror du att det har varit en nackdel för dig som artist här i Sverige att vara uppvuxen i Stockholms innerstad istället för samma förorter som t.ex. Ison & Fille som ligger på samma bolag som dig? Ja till en viss gräns så tror jag att det är en nackdel. Folk har ju lätt för att få förutfattade meningar om man säger att man bott på t.ex. Östermalm som jag gjorde när jag var mindre. Grejen är att jag passar inte in i mallen eller stereotypen. Jag kommer från ett vänstervridet medelklasshem och har aldrig omgett mig av några borgliga brats som spelar golf hela dagarna. Jag har hört många konstiga rykten och osanningar om mig sen jag började rappa, "han e bara signad för hans pappa äger ett skivbolag" är en av dom bästa. Folk hittar på exakt vad som helst. Hahaha, folk är för roliga ibland. Jag har jobbat lika hårt och i många fall jävligt mycket hårdare för min plats på scenen än många andra. Folk vill alltid hitta en slags syndabock att racka ner på, men jag är inte rätt snubbe. Tro mig... Du döpte ditt förra mixtape till "Ni borde älska mig". Känner du en frustration över att du inte fått den uppmärksamhet som du kanske borde ha förtjänat? Det är klart att jag känner frustration stundtals. Det lyser ju igenom när jag skriver, lyssnar man på låten "Löftet" t.ex. så ger jag ju en ganska målande bild av det när jag säger "det ska va ensamt på toppen har jag hört, det är ensamt på vägen till den. Den känslan har stannat i min kropp nu allt för länge..". Det är exakt det jag snackar om där. Grejen är att ända sen jag kom in genom dörren så har jag haft jävligt höga ambitioner. Jag har aldrig velat nöja mig med att bara vara ansedd som en "ok" artist eller att räcka med att några få "hip-hopare" ska lyssna på mig. Det är därför min arbetsetik har varit som den har varit. Det är därför mina mixtapes låter som album och det är därför jag alltid är i studion och spelar in. Det är frustrerande att veta att så mycket mer folk skulle kunna gilla det man gör om dom bara exponerades till det. Det är frustrerande att flera av dom största rapparna i Sverige hajar det man gör men inte massorna och media. Vissa lossnar det aldrig för, men jag nöjer mig inte med att vara en av dom. Jag har alldeles för mycket glöd och passion för musiken för att sluta upp så. Sanna mina ord. Ta en sån kille som AZ i USA. Det lossnar ju aldrig för honom. Han har släppt skivor i elva år och alla vet att han är en utav världens bästa rappare. Snubben är trettiofem bast och det händer ingenting för honom. Det känns som det är Murphys Lag som gäller där... Inspireras du själv av amerikanska rappare som t.ex. AZ? Ja, det är ju dom jag har lyssnat på när jag vuxit upp och så där. Jag har nästan aldrig inspirerats av svenska rappare. Det har mer varit namn som Big L, Biggie och alla dom där som inspirerat mig fett mycket. Det jag tycker är viktigaste av allt i en låt är sånt som många av mina egna favoritrappare gör i sina egna låtar. Dom målar upp en bild av ord. Det är väl det jag försöker göra, så att lyssnaren kan sätta sig in och känna det man försöka säga till dom. När folk bara babblar på så går det ju in och ut lika fort igen… Det känns som du har utvecklats ytterligare som artist sen ditt förra mixtape. Jo, man förändras ju äldre och visare man blir. Eller jag vet inte om man bli visare direkt. haha. Men jag hoppas ju att jag kommer att fortsätta utvecklas hela tiden. Det känns ju som om man utvecklas mer och mer för varje skiva som släpps. Om man jämför "Löftet" och "Stadsbarn" med varandra så är dom ju olika på det sättet att ”Löftet” är ju mycket mörkare och seriösare än "Stadsbarn" som är mer glad och ung. Många säger att du lät mer självsäker på "Löftet". Var det något du kände av själv? Absolut. Den fösta skivan gjorde vi ju jäkligt snabbt. Den spelade vi in på två-tre månader. ”Löftet” är ju inspelad under två år. Så jag fick sjukt mycket mer studio vana under tiden vi spelade in den. Jag och Astma som var tekniker på hela den skivan hann ju arbeta mycket mer med varje låt. Övning ger färdighet liksom. Det finns upp till fyra olika versioner på vissa av dom låtarna som vi la på olika beats och såna där grejer. Jag var ju jäkligt mycket i studion under den perioden så det kanske är det som gör att jag låtar mer självsäker på just den skivan. På det här mixtapet känns det som jag har vågat ta ut svängarna mer på låtar som t.ex. "lev stort". Det bryter mönstret liksom. På det här mixtapet känns det som ljudbilden blivit hårdare än sist. Var detta ett medvetet val, eller var det slumpen som avgjorde? När jag släppte ”Stadsbarn” så höll jag tillbaka lite, för att jag tänkte hela tiden på vad folk skulle tycka och tänka om skivan när den kom ut. Man är ju alltid nervös när man släpper sitt första album för att man inte vet hur den ska godtas och allt det där. Så det kan jag ju känna så här i efterhand när jag gjort det här nya mixtapet och jämför mig själv med hur jag var på första skivan - att jag inte vågade ta så mycket chanser och allt det där. Fast det kände jag redan på "Löftet" då allt var lite hårdare och mörkare. Dom flesta gillade ju det man många tyckte samtidigt att jag borde ha fortsatt som jag gjorde på första skivan. Fast det handlar ju mycket av vilket sinneslag man är i när man gör skivan också. Man måste ju vara sann mot sig själv också. Tycker du att du får bättre respons av publiken nu om man jämför med hur det var när första skivan kom? Responsen märks mer för varje skiva som kommer. Sen "Löftet" släpptes så är det jävligt mycket mer folk som kommer fram på gatan och klubbar och så där, När vi gjorde den skivan så hade vi jäkligt mycket motgångar. Allt som kunde gå fel, gick verkligen fel i studion. All utrustning pajade hela tiden. Ibland kändes som studion vi spelade in i var förbannad på oss eller nåt. Vi la ner så sjukt mycket på den skivan så när vi färdigställde den så sa jag till ett fåtal att om inte den skivan får det mottagande den är värd så vet jag inte om jag pallar att göra fler album på grund av att jag kände så starkt för den skivan. När man släpper en skiva så är det ju inte som att det säger pang, och sen finns den där. Det är ju en seg process liksom. Efter den skivan så funderade jag verkligen på att skita i allt. Sen kom jag på att jag bara gick runt och ljög för mig själv. En månad efter att jag hade släppt skivan så hade jag redan börjat planera mitt kommande mixtape. Kommer ihåg att jag kom till Taro och sa att jag skulle släppa ett mixtape som heter "Nästan berömd" fem månader senare. Då var han så här ”Fan, softa lite. Skivan har ju nyss kommit”. Sen började folk komma fram på gator samtidigt som en del mejlade och höll på. Sånt betyder jäkligt mycket när man inte säljer lika mycket skivor längre. Då märker man att det finns ett genuint intresse och att dom känner låtarna. I slutändan är det ju det man vill. Att man ska nå fram till folk. Så det var som gjorde att man orkade fortsätta. Allt det där känns ju ändå så osvenskt på nåt sätt. Man blir ju nästan chockad när folk kommer fram och ger en komplimanger. Här i Sverige känns som om alla bara är med sig själva och om någon tycker att någon annan är bra så kan dom inte med att säga det eftersom dom själva rappar och då tycker dom att dom förstör för sig själva. Latin Kings hade ju en grej på sin hemsida där dom skrev en lista där Paragon var Sveriges bästa rappare. Sånt betyder jäkligt mycket. Jag vet ju att folk vet att jag rappar men det är ändå folk som har stängt dörrar rakt i ansiktet på mig och det är aldrig någon som har gett mig nåt gratis förutom Taro och Hemmalaget. Du har ju även med en låt på ditt senaste mixtape där du kör en pre-written freestyle tillsammans med M. Sakarias från gruppen Vendetta. Här får man ju höra en ganska tydlig men annorlunda bild av dig som artist. Det är ju också en annan grej. När folk snackar punchlines och sånt där så brukar dom alltid nämna dom vanliga liksom. Men om man lyssnar på alla mina skivor och mixtapes så hör man att jag alltid har haft med punchlines i mina texter. Det känns som man måste behärska allt som artist idag. Både som battlerappare samtidigt som ska kunna leverera en fet story i sina texter. I låten "Snöra upp dom" så fick man höra mer av ditt intresse för sneakers. Vilka är favoriterna för sommaren 2006? Vita, låga Air Force One funkar ju alltid liksom. New Balance är också feta. Sen gillar jag ju speakers från La Coste. Just den låten är ju en utav dom som jag har fått mest komplimanger för. Det är ju en rolig låt samtidigt som den inte är 100% seriös. Den handlar ju om skor liksom. Vissa har ju suttit och skrivit på nätet och skrivit ”hur fan kan han göra en låt om skor”. Folk har ju gjort låtar om mat och allt möjligt så varför skulle jag inte kunna göra låt om skor. Fast det är ändå jävligt mycket sneakers-folk som har diggat den och tyckt att den varit rolig och så där. Hur tror du att du kommer jobba i framtiden. Är det överspelat med samplingar och det där lite mjukare soundet för din del nu? Jag vet faktiskt inte. Jag kanske återupplivar det om några år eller nåt, men just nu känns det bara som att jag vill testa andra grejer. Jag är ju mycket inne på elektroniska grejer och sånt nu. Inte så att man experimenterar och flummar ut helt men det ska ändå låta 2006 liksom. Jag har lite låtar inspelade med en kille heter Ava Style som förmodligen kommer att finnas med på nästa album. Han är också en jäkligt duktig producent. Han är lite som Filthy. En person som gör alla möjliga grejer. Det känns ändå som mycket Svensk hip hop låter mossigt på nåt sätt. Grejen är ju att man kan ju fortfarande sampla och hålla på, men det känns som ändå som man måste twista det lite. Kayne West får ju det fortfarande att låta fräscht liksom. Man måste ju byta ut alla dom här gamla trummorna så att allt inte gå efter samma mall hela tiden. Man måste våga bryta mönstret liksom… Text och foto av: Johan "DJ Silence" Sandefalk. |
||||
 |
||||
